Skrivandet - som att öppna en kran?

Det finns så många uttryck som kan bli bara ord för oss, ibland kallade klichéer eller klyschor eller något liknande. Men ibland upplever vi eller erfar något som väcker de där redan sagda orden till liv och ger dem mening. Det är ganska häftigt, för den där allra första gången någon satte orden i den ordningen så betydde dem något för den som sa eller skrev dem och det kan de göra igen. 

Detta var en tidig utsvävning från vad jag tänkte att det här inlägget skulle handla om. Jag tänkte skriva om skrivandet och dess olika faser för mig som författare. Jag kan skriva, bestämma mig för det men så plötsligt händer det något i mitt system. Det är som om kroppen går in i en kreativitet och ett skrivande ut i minsta cell, och det är det som jag upplever som att någon/något öppnar en kran. Sinnet vill hela tiden formulera sig, och vad jag än gör så kommer formuleringar upp i hjärnan. När jag kör bil, precis när jag vaknar, när jag ska sova, när jag går. De tar plats och tränger sig fram till varje pris och jag är lydig och stannar bilen och skriver ner. På morgonen är det som om formuleringarna lagt sig på hög och är färdiga in i minsta ord. Jag skriver ner direkt. Skulle nog glömma om jag inte gjorde det, och jag tror aldrig jag kasserat det där meningarna eller styckena som formulerat sig när jag sovit på saken. De kännas rätt helt enkelt. Gåvor! 

Jag var i början faktiskt lite orolig för hur jag skulle hantera den där kranen som bara rann just under redigeringsfasen då jag inte skulle skriva utan redigera det skrivna i minsta detalj. Men kranen stängde sig, det kom ingenting! När jag såg slutet på redigeringen tänkte jag; tänk om kranen är stängd för gott! Men rätt som det var, precis i rättan tid, öppnades den igen och jag kunde bara förundras. 

Du som också skriver, upplever du också de här olika tillstånden? Hur känns det när det bara börjar flöda? När på dygnet är du som mest kreativ? Berätta!